Det har varit en fantastisk dag i Grantham idag! Julia hade tyvärr lite feber på morgonen och stannade hemma för att sänka kroppstemperaturen i vårt kalla hus, men jag och Adam begav oss iväg till Alive Church för ett planerat möte, vars innehåll vi inte fått reda på än.
Väl framme vid den gotiska mastodontbyggnaden fann vi oss dock vara ganska ensamma, och ingen öppnade för oss när vi klappat på kyrkporten. Först när Adam tappat tålamodet och låtit hela sin kroppstyngd dingla i det lilla kyrkhandtaget, dök vår mötesvärd upp bakom hörnet. "Are you trying to break in, mate?" hördes Neils muntra stämma.
Neil, medlem i församlingen, är den coolaste och roligaste 61-åring jag har träffat i hela mitt liv tror jag! Med honom visade det sig nu att vi skulle få ägna dagen åt att sandpappra och spackla en korridor. Jag har aldrig känt mig som en särskilt spacklig och sandpapprig människa, men detta visade sig vara det nästan roligaste på hela veckan hittills. Kanske för att större delen av tiden ägnades åt att chilla runt, skämta med Neil och dricka engelskt te.
Visste ni förresten att engelsmän äter helt förundrande luncher! Idag bjöds vi först på en meat pie, som visade sig vara en typ av wienerbröd med nån sorts köttgryta inuti - väldigt gott men "not very healthy" av allt att döma. Därefter fick vi en donut och en påse chips var, som tillbehör. Tjenare!
Resten av dagen ägnade vi åt att skämta om engelska och svenska stereotyper och om lustiga modersmålsord. "Kratta" är vår och Neils personliga favorit.
Det är väldigt befriande att man kan få så levande, humoristiska och skrattrika möten med människor från andra länder (om än det må vara Storbritannien), trots att språket kunde tänkas ligga i vägen. Det behövs verkligen inte mycket för att man ska kunna "möta" varandra utöver orden.
På hemvägen gick vi förbi en maskeradbutik som visade sig ha en hel regnskog av kläder till uthyrning. Jag dog nästan lite grann; på rad efter rad hängde klänningar och kostymer från 1400-, 1500-, 1700-, 1800- och 1900-talet, fullt fria till utprovning. Det var som att ha både Jane Austen, Henry VIII, Charles Dickens och Mr. Darcy framför sig samtidigt, så jag fick nästan ont i ögonen av att se på alltihop. Tänk att mötas av detta, i överflöd, i England!! Aldrig i hela mitt liv har jag sett en maskeradbutik som denna, och så regnar alltihop över en bara man sätter sin fot i Storbritannien. Typiskt Storbritannien!
"Vilken är din favoritepok?" suckade jag åt Adams håll, medan jag vandrade med blicken över skyltarna "Victorian era", "The Tudors", "Medevial era" osv.
"Jag tycker ganska mycket om den epok vi lever i nu faktiskt", sa Adam.
1-0 till Adam.
När vi kom tillbaka till vårt hus på Albert Street och återförenades med vår Julia, gick det upp för oss hur mycket vi saknat varandra, och hur mycket flockdjur vi är. Aldrig har en eftermiddag varit så tillgiven och oförståelig och flamsig.
På kvällen tog församlingens styrelse ut oss på en pub och vävde ihop säcken för dagen med en guldtråd som föll oss alla i smaken (usch vilken cheesey mening, den kändes riktigt klibbig). Allt är så väldigt engelskt här och ibland känns det lite som att sitta mitt i en film, men ingen spelar teater! Det är görhäftigt och jag tror att dessa tre månader kommer bli fandabidozzie awesome!
/Klara
Kommentera